Jag fattar inte att de finns människor som kan ta andras liv och dra med dom i sin egen skit!

Hur tänker dom som? Tänker på hur dom andra mår när dom får leva med sånt skit? Jag tror fan inte att dom gör de, hur  kan man säga till någon att man vill vara med den om man nu inte kan ta reda på sitt eget liv? Hur kan man leva och se hur den man älskar mår så dåligt? Hur kan man de?  Hur kan man säga att man vill inget annat än att kunna gå ifrån skiten men kan inte om man inte har stöd från men man älskar? Om den personen nu vill de så kan man inte lita på att man får stöd från den man älskar, om den man älskar är så svag att man själv inte kan äta eller sova så man kan inte be att den ska stå där i alla väder! De funkar inte så.

Om man älskar någon så fattar jag att man skulle göra allt för den men man kan inte stå där om man nu inte är så starka att man klarar av de. Men är man så svag att man inte orkar  gå upp ur sängen så kan man inte stå där,

Man måste kunna ta sina egna steg själv någon dag här i livet. Man kan inte lita på att den som man nu älskar finns där hela vägen, kanske en bit, men man måste kunna göra saker själv om man nu vill de.  De kanske tar sin lilla tid innan man kommer i mål, men då får de ta de då, så länge man gör de själv. Men man kan vara där en då.