Jag fattar inte att de finns människor som kan ta andras liv och dra med dom i sin egen skit!

Hur tänker dom som? Tänker på hur dom andra mår när dom får leva med sånt skit? Jag tror fan inte att dom gör de, hur  kan man säga till någon att man vill vara med den om man nu inte kan ta reda på sitt eget liv? Hur kan man leva och se hur den man älskar mår så dåligt? Hur kan man de?  Hur kan man säga att man vill inget annat än att kunna gå ifrån skiten men kan inte om man inte har stöd från men man älskar? Om den personen nu vill de så kan man inte lita på att man får stöd från den man älskar, om den man älskar är så svag att man själv inte kan äta eller sova så man kan inte be att den ska stå där i alla väder! De funkar inte så.

Om man älskar någon så fattar jag att man skulle göra allt för den men man kan inte stå där om man nu inte är så starka att man klarar av de. Men är man så svag att man inte orkar  gå upp ur sängen så kan man inte stå där,

Man måste kunna ta sina egna steg själv någon dag här i livet. Man kan inte lita på att den som man nu älskar finns där hela vägen, kanske en bit, men man måste kunna göra saker själv om man nu vill de.  De kanske tar sin lilla tid innan man kommer i mål, men då får de ta de då, så länge man gör de själv. Men man kan vara där en då.

Jag vill kunna sluta tänka så mycket på honom men de går inte, han finns där hela tiden. När jag sover, när jag vaknar, över allt!!!
 
 Jag vet inte vad de är för fel på mig, kanske de är så att jag aldrig kommer över han. Men hur ska jag då kunna leva mitt liv? De är inte så de var igår allt hände, men de känns som de för mig. Varje gång jag hör en låt som påminner om honom så blir jag nästan galen, de kanske låter konstigt med de är så i mitt lilla liv.

Jag skulle vilja känna han hud och bara kolla i han vackra ögon och se att de kanske finns något för han och mig att börja om igen. Men som de ser ut nu så finns de ingen mellan oss så de kan bli han och jag igen, de är väl så de ska vara.
 
Om man bara kunde spola tillbaka tiden och se om man kunde göra något åt att de som hände då, jag skulle dö om jag fick göra de. Bara jag fick se om jag var kvar i hans armar än idag. Jag skulle göra allt bara för att kunna få de.

Vissa dagar så hatar jag han så otroligt mycket, men långt inom mig så älskar jag honom, men de är något alla har, tror jag.  Vissa dagar så önskade jag att jag aldrig hade träffat han, bara för att han finns i mina tankar hela tiden, vissa dagar så vill jag bara att han ska komma hit och bara vara...

Men de kommer aldrig att hända allt de här.

 Igår  fick jag höra en sak, en sak som ingen vill höra från sina vänner. Jag trodde inte att de skulle hända, jag trodde bara att jag skulle få de, men de blev fan inte så. Kan alla bli som jag? Kan alla må så dåligt som jag mår?
 
Jag som alltid har vare stark mot mina vänner, men nu vet jag att de finns någon bland mina vänner som känner samma sak som jag. Jag trodde inte de.

Kan man vara stark resten av livet? Kan man få tillbaka styrkan när man en gång har vare ner i botten? Kommer jag en gång få allt tillbaka? Kommer jag någon dag kunna säga till mina vänner att jag mår bra? Och inte ljuga om de? Kommer då mina vänner att tro mig?

Om jag nu inte blir lika bra som jag var en gång kommer ni nu stanna hos mig ändå? Kommer ni stötta mig när jag mår som sämst? Kommer jag få svar på de här, de skulle vara så skönt om jag visst vart ni står.
 
Jag skulle kunna då fatta att jag har mina vänner att leva för..  just nu så känner jag mig så ensam bland dom, men jag vet ju inte om ni står kvar om jag nu inte blir bättre.