Vissa dagar så tänker jag väldigt mycket på dig, andra dagar så tänker jag inte alls. Men du finns alltid där i mitt huvud. Jag kan inte fatta att jag aldrig kommer att släppa dig i mina tankar, jag vill kunna göra de. De känns som att jag inte kan tänka om jag inte har dig i mitt huvud. Du är som en drog för mitt huvud, om du inte finns där så kan jag inte leva, jag kan inte tänka på något annat en dig. Jag vill bara får mig att fatta att de kanske aldrig blir vi igen, de kanske ska vara så? Kan man gå hela livet med samma tanke? Kan man då leva vidare? Är de så att man ska tänka på sånt här hela tiden?

Hur skulle man kunna leva men bara en tanke? Bara kunna tänka på en sak hela tiden? Eller är bara så man tänker när man är kär eller dumpad av någon?

De måste finnas någon som har känt så, de kan ju inte bara vara jag. Eller är de bara jag? Jag kan ju inte vara den enda som känner så, för då är alla människor knäpp.

Jag vet en som känner som jag, och hon är nästa som jag. Hon och jag har känt varandra hela livet. Jag tror inte att hon skulle kalla mig dum.  Hon är knäpp, men inte på de sättet att man tror att hon är, hon han sin egna lilla stil. Jag tror inte att jag skulle kunna le om jag inte hade henne när allt de här hände, jag tror att hon säger samma sak om mig, eller jag har fel?

Hon och jag har gått igenom så mycket tillsamman, men en sak kommer då aldrig att förändras och de är. Vad vi en gör så har vi alltid lika kul, och vi kan inte sluta skratta tillsammans. Love you!!